Igelkottens elegans (L’élégance du hérisson) av Muriel Barbery, 2009
Renée Michel är portvakt i huset på Rue de Grenelle 7 i Paris. Hon gör allt hon kan för att de boende ska tro hon är en traditionell portvakt, d.v.s. obildad och vresig. Men egentligen är hon intresserad av både konst, litteratur, musik och filosofi. I samma hus bor Paloma Josse. Hon är 12 år och lite för smart för sin ålder. När Kakuro Ozu flyttar in i huset börjar det hända saker, inte bara i huset utan också för de två kvinnorna.
Att begrunda evigheten mitt i det brusande livet.
Förra hösten fick jag ett mail om en film som var ”otroligt vacker och jag tror du skulle gilla den”. När jag läste om filmen kunde jag inte annat än hålla med, men eftersom den var baserad på en bok ville jag läsa boken först.
Tyvärr (?) väntade jag länge med att läsa Igelkottens elegans, för den är som något man inte vill ska ta slut, en karamell man vill kunna suga på väldigt länge. Boken är en vacker och vemodig berättelse om hur livet och människorna man möter kan forma en. Jag hängde inte alltid med i de filosofiska tankarna men är övertygad om att filosofiläraren Barbery vet vad hon pratar om.
Nu hoppas jag att filmen är minst lika bra som boken och ser fram emot att få läsa mer av Muriel Barbery. Och – så klart – höra vad de andra i bokklubb nummer två tycker om boken.
livet med andra ord 