Bokyatzy, slutresultat

Efter nästan tre månaders yatzyspelande har jag fått ihop 116 poäng (förra året fick jag 87 poäng). Jag tycker det är roligt med utmaningar men det är också skönt att få vara utan dem mellan varven.

Annonser

Havskatten

havskatten

 

Havskatten av Ann Rosman, 2014

En kväll hittas en död man i det förfallna Turisthotellet på Marstrand. Kriminalpolisen Karin Adler kallas in för att utreda dödsfallet. Är mannen mördad och i så fall varför?

Man kan gömma undan minnen och händelser men förr eller senare gör de sig påminda, kryper fram ur sina gömmor. I åratal kan de ligga där och vänta, växa sig starka. Långsamt urholkar de marken man står på och låter en slutligen falla handlöst.

 Havskatten är en ful fisk med vassa tänder, stark käke och vars ansikte påminner om en människas. Om den hugger sig fast, vill den ogärna släppa taget. Hur en person som kallas Havskatten är kan du antagligen gissa.

Som vanligt i Rosmans romaner berättas två parallella historier i Havskatten – nutid och dåtid, som i det här fallet är sommaren 1906. Frågan som följer genom hela boken är om och hur de hör samman.

Det här är den femte boken om människorna på och kring Marstrand.

Bortfall

bortfall

 

Bortfall av Ingrid Hedström, 2014

Efter att ha råkat i onåd på jobbet flyr Diplomaten Astrid Sammils till släktgården i Dalarna. Där hittar hon ledtrådar till grannpojkens spårlösa försvinnande trettio år tidigare. I Bukarest börjar läkaren Gabriela Dumitrus bli orolig för det ökade antal patienter som hoppar av hennes läkemedelsprövning. De båda kvinnorna bestämmer sig för att ta reda på sanningen utan att förstå hur mycket som står på spel.

Trots att hon sedan sin barndom bara alltför väl visste vad som kan hända den som sätter sig upp mot mäktiga krafter.

Det här är första boken i Ingrid Hedströms nya romanserie. Jag gillar dock Villette- serien  bättre. Det känns så tråkigt och o-nyskapande att en icke-polis löser kriminella fall. Men boken är både spännande och tar upp aktuella ämnen, så den kändes ändå (ganska) värd att läsa.

Me before you

mebeforeyou

 

Me before you av Jojo Moyes, 2012

William Traynors liv förändras drastiskt när han är med om en motorcykelolycka. Till ett liv han inte vill leva. Hans nya assistent Louisa Clark bestämmer sig för att ändra på det.

I had a hundred and seventeen days in which to convince Will Traynor that he had a reason to live.

En fiktiv bok som min mamma – som annars bara gillar ”riktiga” böcker – vid upprepade tillfällen påpekat hur bra den är, gjorde mig både nyfiken och lässugen.

Bland omslagets alla recensionscitat återkommer ”heartbreaking” och jag funderade boken igenom på vad detta hjärtslitande var: Skulle någon bli olyckligt kär och i så fall vem? Skulle någon bli allvarligt sjuk? Skulle någon dö och skulle det i så fall vara ”fel” person?

Jojo Moyes roman – som fått den något motsatta titeln Livet efter dig på svenska – är i min mening inte fullt så hjärtslitande som citaten hävdar. Inte heller är den det mästerverk som min mamma låtit påskina. Kanske skruvades mina förväntningar upp lite väl mycket av hennes lovordande?

Jag menar inte att Me before you är en dålig bok. Det är en intressant historia med starka karaktärer och jag tycker den är både läs- och tänkvärd, men huruvida jag kommer tvinga alla andra att läsa den (vilket också står på omslaget) är en annan sak.

I kroppen min

i kroppen min

 

I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund, 2013

Kristian Gidlund är 27 år och får veta att han har cancer. Ska han kämpa eller ge upp? Vad vill han säga innan det är för sent? Och framför allt, vilka avtryck kan han lämna i den värld som han själv kanske inte får uppleva särskilt länge till?

Snart ska jag skriva en lista på saker som jag ska göra när allt det här är över. Jag hoppas att den blir lång. Att det blir en kraftfull lista. Men jag vet redan nu vad jag hoppas på. Jag hoppas att jag blir naiv igen. Att jag kommer att fortsätta tro att livet trots allt är en vacker historia. För det vill jag. Helst av allt. Jag vill att känslorna ska komma tillbaka som en bortsprungen jycke.
Jag ska se mig om över axeln, ropa ditt namn i natten, sitta utomhus och vänta. Vara beredd. Och så ska jag sätta mig ner på huk, så att jag kan ta emot dig när du kommer springande. Sedan är det du och jag igen. Och det ska ingenting någonsin få ändra på.

När journalisten Kristian Gidlund blev sjuk började han skriva en blogg. Jag följde inte den men texterna I kroppen min är delvis hämtade från den (tror jag). I höstas blev jag tipsad om den här boken och är väldigt glad att jag nu till slut också har fått läst den. Jag har njutit av den både som en blogg, några sidor i taget, och som en bladvändare, med en medryckande frenesi och ett hopp om att slutet kanske kanske kanske ändå inte blir som jag tror.

Gidlund skriver ärligt, nära, vackert och poetiskt. Ett språk som tilltalar mig och ger mig skrivlust. Han talar om det som är viktigt i livet, om kampen mot cancern, om politik och om kärlek. Han delar med sig av sina tankar och drömmar. De enkla och vardagsnära. De brutala och smärtsamma. De drömmar som för alltid kommer att förbli drömmar.

Världen är helt klart en poet fattigare sedan i höstas. Kristian Gidlund, du gör fortfarande världen till en vackrare plats. ”Du satsade allt. Jag vet. You did good.”

Odysseus irrfärder

DSC01458

 

Odysseus irrfärder (The wanderings of Odysseus) av Rosemary Sutcliff, 1995

Odysseus seglar hem till Itaka efter belägringen av Troja. Med sig har han tolv skepp med besättning. Resan blir längre än de tänkt och de råkar ut för många äventyr.

Där fanns ingen annan väg att ta, bara den förbi Skylla och Karybdis, och för alla som gjorde denna hemska sjöresa stod valet mellan Karybdis som kunde suga ned ett helt skepp om det hamnade i hennes grepp eller Skylla som bara kunde ta några man åt gången.

Det här är ”berättelsen om Odysséen”, det vill säga en kortare (ca 100 sidor) berättelse och på vanlig prosa dessutom. Precis som Sutcliffs version av Illiaden får man som läsare hela historien klart för sig utan att anstränga sig särskilt mycket, men man får stå ut med mycket våld och död även i den här boken.

Vissa historier hade jag hört talas om förut, som cykloperna och sirenerna, medan andra var nya. Boken har en karta där man kan se var platserna nämnda i berättelsen troligtvis låg, vilket ger en aning om hur lång resan faktiskt var.

Fifty shades of Grey

DSC01455

 

Fifty shades of Grey av E L James, 2011

Anastasia Steele intervjuar den framgångsrike Christian Grey och blir både skrämd och attraherad av honom. Grey varnar henne att han är farlig, men kan själv inte hålla sig från henne.

He’s so overwhelming, so alpha male, and now he’s thrown this bombshell into the equation. He knows what it’s like.

Det här är en kärlekshistoria, där en ung oskuldsfull kvinna vill hjälpa en snygg och 50 shades of fucked up man. Han vill hellre ha sex än prata. Hört det förut?

Jag tror inte att jag hade läst den här om inte 50 shades of feminism hade kommit ut. Så här efteråt förstår jag inte riktigt uppståndelsen kring romanen. Visst kan det farliga och snygga attrahera, men en person med extremt kontrollbehov, allvarliga förföljelsesyndrom och ett nyckfullt humör känns inte som någon jag skulle vilja umgås med.

De sista tio-femton sidorna tyckte jag dock (bäst) om. Säger det mer om mig eller boken?